Ibland känner jag avsky

Varit irriterad i dag så nu gnäller jag av mig här lite.

Igår arbetade jag mellan halv nio och halv elva (fjorton timmar alltså). När jag kommer hem vaknar Elton så jag ammar honom och försöker få honom att somna framför House, vilket jag ser på. Ger upp när det är tio minuter kvar och går in till sängen där han somnar relativt fort. Efter det är jag fortfarande lite igång så jag sitter uppe till klockan är nästan två. Hade varit löjligt att gå och lägga mig innan då jag ändå inte skulle somnat. När jag lägger mig vaknar Elton och ammar i kanske 15 minuter efter det somnar vi och sover till sex då Elton vaknar och äter igen. När klockan är halv sju väcker jag P för att han ska ta Elton och jag få sova lite mer. Det vill han inte säger att han har ont i huvudet och är sur för att det nästan alltid är han som får ta Elton på morgonen.

Jag kan hålla med om att han i stort sett alltid tar Elton på morgonen för att jag ska få sova lite mer. Men sen har jag de senaste snart tio månaderna inte sovit en enda hel natt då Elton aldrig sover mer än en, två, tre och som högst fyra timmar i sträck. Tycker att det kan vara rätt skäligt att han går upp då. Speciellt eftersom han lätt kan lägga sig och sova en eller ett par timmar på dagen, något jag aldrig (så gott som) kan. Sen är det också såhär att när P har honom på morgonen låter det av Elton hela tiden så det är liksom ingen riktig sömn jag får då heller.

Vem är orättvis, jag eller han?
Jag föreslog att för att få det rättvist så får han vara vaken när jag ammar på natten och så går vi upp alla tre tillsammans på morgonen. Och ingen (han alltså) får sova på dagen eftersom inte den andra (jag alltså) kan det. Blir ju jätterättvist på det sättet. Han tycker att jag är löjlig och jag tycker att han är löjlig och ego. Så där står vi nu efter att jag varit ute med Egon och Elton från klockan nio samt lagt Elton för en sovstund en och en halv timme senare medan P har sovit.